Rutinerade rävar och danskar - inte bröderna Anderssons höst

CHL-äventyret är över och den första delen av SHL har spelats. Dags att gå igenom Malmö Redhawks trupp och se hur individerna har presterat. På backsidan är det ett par rutinerade rävar som sticker ut och framåt har det varit dansk afton flertalet gånger. Med ett visst minustecken framför sig hittar vi bröderna Andersson. 
 
Målvaktsspelet från 2016/2017-säsongen är svårt att konkurrera ut. Oscar Alsenfelt hade karriärens grundserie med all sannolikhet. Starten har varit sämre än förväntat, men den är trots allt bra. Plockar vi bort den smått osannolika Rögle-matchen i Ängelholm så har Alsenfelt 92,5 i räddningsprocent vilket är i nivå med Skellefteås Joni Ortio och Karlskronas Johannes Jönsson. Så en bit upp kvar till den absoluta toppen, där Djurgårdens Adam Reideborn och Växjös Viktor Fasth befinner sig. Cristopher Nihlstorp har varit både skadad och sjuk och till slut ställde han in säsongen med en operation. Synd då Nihlstorp såg riktigt laddad och tät ut när han till slut fick stå i några perioder. Jonas Gunnarsson är tillbaka i Redhawks och målvaktssidan känns alltjämt väldigt stark. Oscar kommer få en hård konkurrenssituation framöver.
 
Bland backarna har hierarkin satt sig på ett något oväntat sätt. Förvisso matchar Martin Filander backsidan utan en alltför aggressiv fördelning, men Jens Olsson är lagets etta så här långt. För ett år sedan ganska illa ute men nu spelar han med ett starkt självförtroende samtidigt som han tar större ansvar i defensiven, något vi inte skådat tidigare på SHL-nivå. Bör vara aktuell för att få förlängt kontrakt om trenden fortsätter efter uppehållet. Strax efter Olsson har Tuukka Mäntylä presterat starkt. CHL-spelet i augusti och september månad gav bara frågetecken men i SHL är Mäntylä kort och gott bra. En som tagit oväntat stort ansvar när skador och formsvackor stört ordningen är Stefan Warg. En skadefri Warg ser ut att ha etablerat sig i SHL, oavsett om det är i Malmö eller ej de kommande säsongerna. Niklas Arell hade en stor roll att fylla som en yngre, mer modern version av Noah Welch. Det har inte fungerat fullt ut än, framförallt har Arell haft några bottennapp som känns oväntade. Tänker på Rögle borta, Luleå hemma och Skellefteå senast borta. Vill se en högre lägstanivå för att detta ska bli bra över tid. Det har jag också en stor tro på. Anton Mylläri har överraskat och fungerat på SHL-nivå. Dock ska han hålla distansen ut. Ett par detaljer i Mylläris verktygslåda måste finslipas men denna chansning har än så länge gått hem. Carl-Johan Lerby har haft en tuff höst med bilolyckan som inträffade, utöver att han har fått stå i centrum för ett par grova misstag. Samtidigt har vi sett en mer produktiv Lerby och en back som knackar på för tid i powerplay. Ge fortsatt chans till erfarenhet, utbilda samt ha en portion tålamod så lär Malmö få Lerby dit man vill. Slutligen har vi bröderna Andersson. Nils Andersson har haft en märklig höst. Det fungerar inte, det känns allt annat än harmoniskt. Att ha Nils på en istid på 15:42, lägre förtroende än ytterforwards som Max Görtz och Daniel Zaar, visar någonstans på problematiken. Det här har varit en trend hela 2017 och skulle vi ha flyttat situationen till NHL hade troligen en trejd diskuterats nu. När det gäller Erik Andersson så tog det lång tid innan säsongen startade upp men efter en handfull svaga SHL-insatser kom den rutinerade backen igång. Ett par matcher som center var fin lojalitet mot laget men det är som pålitlig, defensiv back Malmö behöver honom igen. 
 
Dansk dynamit visade vägen i SM-slutspelet i våras och säsongsstarten har fortsatt på samma spår. Frederik Storm var löjligt bra i inledningen och producerade i hög takt. Det har stannat av men efter en veckas sjukfrånvaro såg det något bättre ut igen innan uppehållet. Nichlas Hardt har tagit rygg på sin landsman och har redan nu gjort fler skarpa insatser i grundserien 2017/2018 än 2016/2017. Hans uppoffrande stil under den stora skadefrånvaron har varit magisk att se. För Fredrik Händemark var det en något trög uppstart, inte minst i poängbörsen, men undan för undan har Händemark klivit fram som en av lagets viktigaste spelare. Händemark tar ett stort ansvar och klarar av att spela mycket. En motor i lagbygget, helt enkelt. Med skadeläget har Johan Olofsson fått ett kraftigt ökat förtroende. Hans istid över hösten ligger på nästan samma nivå som i Leksand förra säsongen. Detta är än så länge en succévärvning av sportchef Patrik Sylvegård. Sakta men säkert har Max Görtz hittat rätt på skånsk mark igen och det har äntligen lossnat lite på slutet i målskyttet. Görtz skulle ta över Andreas Thuressons roll från förra året och jag måste säga att det finns potential till det. Vill egentligen bara se att Max kör distansen ut och inte blir stillastående och avvaktande som kan ske ibland, framförallt i slutet av ett byte. Christoffer Forsberg har verkligen varit den genuina lagspelaren i höst. Någon produktion blir det inte direkt, men Forsberg har en roll i laget som gör just laget framgångsrikt. Efter försäsongen var känslan att Kim Rosdahl skulle få det tufft att överhuvudtaget ta en plats i laguppställningen, men skadesituationen gav honom en andra chans och det är imponerande hur lojal och med vilket hjärta som Rosdahl ställer upp för Malmö Redhawks. Det har dessutom sett allt bättre ut spelmässigt. Amerikanerna Andy Miele och Rhett Rakhshani skulle bli lite av Redhawks offensiva nyckelspelare men så har det inte blivit fullt ut. Miele inledde starkt och har ett stort spel i sig, men innan skadefrånvaron började hans briljans tunnas ut en aning. Nu gäller det att studsa tillbaka och förhoppningsvis får han Rakhshani vid sin sida snarast. Rakhshani har som bekant bara ett par perioder i årets SHL hittills. Daniel Zaar har inte varit en omedelbar succé men jag skulle inte gå så långt som exempelvis SHL-podden på NordicBet gjorde och säga att han har varit en flopp. Naturligtvis hade man kunnat väntat sig ett par mål till, men lite tålamod måste finnas med spelare som återvänder från AHL-miljön. Lars Bryggman såg dominant ut i CHL men i SHL började säsongen trögt. Det är lite samma historia här, med skadeproblemen ökade förtroendet och Bryggman höjde sin nivå i en alltmer konstruktiv miljö. Avslutningsvis så de som jag förväntar mig lite mer av framöver. Robin Alvarez har haft en trög start, precis i enlighet med traditionens makt. När det äntligen började lossna spelmässigt åkte han på en hjärnskakning. Erik Forssell hade några riktigt bra matcher i början med två heta danskar, men sedan har han blivit alltmer anonym. Lukas Haudum har inte alls hittat rätt den här hösten, förutom i CHL, och det känns inte som att Malmö riktigt kan erbjuda Haudum den roll han bör ha samtidigt som Lukas inte är tillräckligt bra för att ha den större rollen i nuläget. Därför är utlåningen till Pantern fullt logisk. Bland juniorerna som fått chansen har Filip Lennström övertygat. Det kan definitivt bli aktuellt med fler matcher här. Oscar Eklind känns något mer begränsad, om än väldigt laglojal.
 
Så sammanfattningsvis en rätt okej start på säsongen. Där finns mer att ta ut av Nils Andersson, Miele, Zaar och Alvarez framförallt samtidigt som Rakhshani inte har spelat i princip alls. Spännande att se hur Malmö tar sig vidare, efter CHL-uttåg och med en troligen mer skadefri trupp igen. Tittar vi på lite underliggande statistik så har Malmö tagit steg framåt från tidigare år och det bör vara en självklarhet att sikta högt. Nyckeln blir, utöver att ställa hoppet till att drabbas av lite färre skador förstås, att hålla uppe arbetsmoralen bland de tekniskt skickliga spelarna och sätta stolthet i att vinna kamperna framför de båda målen. För där har Redhawks fortfarande en utmaning med ett mer ordinarie lag.
Malmö Redhawks | | Kommentera |

Klubben har mycket att lära - likaså fansen

Så har då till slut Malmö Redhawks fått ta till mer kraftfulla åtgärder för att försöka vända på trenden kring dalande publiksiffror, lagets allt bättre prestationer i SHL till trots. Bra att klubben testar en helt ny väg, men illa att förutsättningarna inte är satta och bestämda redan inför säsongen. Klubben har en del kvar att lära för att kunna anses professionell på alla plan, men även fansen ska ha sig en känga.  
 
Sportsligt har Malmö Redhawks inte mått så bra som man gör nu på över femton år. Den sportsliga ledningen fungerar utmärkt i team, organisationen breddas på ett sunt sätt steg för steg och allt fler spelare blir bara bättre av att spela i Malmö. Det är en unik känsla som är riktigt häftig efter att ha genomlidit flera udda, snudd på tragiska, säsonger mellan åren 2003 och 2012. Trots att klubben sportsligt äntligen har hittat rätt så är det problematiskt att fylla nedre etage i Malmö Arena. Ja, vi talar alltså inte ens om att fylla arenan längre utan om att fylla ett - förvisso stort - etage.
 
6 216 åskådare i snitt är facit hittills för Malmö och därmed är vi just nu under det snittet som fanns i Allsvenskan under "säsongernas säsong" 2014/2015 (6 258 då). Det finns flera klubbar som brottas med alltför svaga publiksiffror, så det här är inte ett isolerat Malmö Redhawks-problem, men givetvis finns det specifika saker som just klubben behöver åtgärda och försöka med. Ett stort steg har nu tagits i att ha kampanjbiljetter med en generös prissättning på alla sektioner i arenan men med ett upplägg där priserna justeras efter hur många biljetter som blir sålda vid vissa för oss okända tidpunkter - om jag förstår det rätt. 
 
Hur det exakta upplägget skall vara i pris och funktion är en svår nöt att knäcka och för mig som säsongskortsinnehavare är det inte alltför intressant. Inte mer än att jag givetvis önskar att vi snarare är runt 7 000 på så många matcher som möjligt än att det behöver kämpas stenhårt för att fixa 6 000 sålda biljetter. För en hel del andra är prissättningen säkerligen betydligt mer väsentlig och givetvis måste klubben respektera förhållandet mellan årskort och lösbiljett. Jag har gjort en snabb kalkyl och ser att skillnaden krymper allt närmare om kampanjpriserna fortsätter grundserien ut. Det är dock fortfarande billigare med ett årskort och vid ett eventuellt slutspel så finns det all chans i världen att spara in hyggliga summor. 
 
Att supportrar till Malmö Redhawks dock ens ska behöva se på när förutsättningarna förändras mitt under brinnande säsong rörande prissättning - för andra säsongen i följd - gör mig fundersam och jag får känslan av att klubben fortfarande har mycket att lära och förbättra organisatoriskt utanför sporten. Var är planeringen och den mer långsiktiga strategin? Det skulle givetvis ha funnits ett upplägg klart under lågsäsong, som sedan skulle ha följts till punkt och pricka från första SHL-omgång. Malmö tappade ju trots allt en hel del i publik redan under förra säsongen trots tjugo poäng fler inspelade på isen. Och i slutspelet blev det över 10 000 åskådare endast en gång, trots tre försök i kvartsfinal och två i semifinal. 
 
När allting kommer omkring så handlar det givetvis om ekonomi. Din, min och inte minst klubbens. Det är en svår balansgång där Malmö Redhawks på grund av många års misskötsel får betala ett dyrt pris i alltför låga biljettprisnivåer än i dag och där vi märker av flera förlorade årgångar på läktaren. Sedan måste naturligtvis SHL ta ett ansvar för att skruva upp grundseriens betydelse ett hack. Bort med åttondelsfinalerna, det vill säga gallra bort ett par klubbar till innan slutspelet, och hitta ett kvalsystem som kittlar ett snäpp mer än dagens och som på så sätt gör att klubbar in i det sista går hårt för att undvika kvalet. Det vore en början.
 
Så mina nycklar i publikfrågan:
1. Klubben ska ha en klar strategi inför säsongen. Vara realistiska i prissättning och sluta hoppas på att saker löser sig när trenden varit tydligt negativ. Sätt en så pass bra strategi att den överlever svackor. 
2. Den trogna skaran och allra helst ytterligare supportrar därtill måste börja fråga sig hur gärna man vill att Malmö Redhawks ska bli en framgångsrik klubb. Visa vägen, vara beredd att stötta för kärleken till klubben och Malmöishockeyn i stället för att börja fråga sig "vad kan jag få ut av klubben?". Då tänker jag inte bara på engagemanget i supporterskapet i sig utan även på det ekonomiska planet, som vi måste börja våga diskutera i allt högre grad.
3. SHL, enligt förslagen tidigare, höjer temperaturen för grundserien.
Malmö Redhawks | | Kommentera |

Olsson rankar: SHL 2017/2018

SHL-premiären närmar sig och vad vore en nedräkning utan ett tips. "Olsson rankar" sker i korthet men ni får i alla fall min bild inför säsongen 2017/2018. Jag bedömer lag 1-7 som relativt jämna, därefter lag 8-11 i en grupp och slutligen lag 12-14 i en bottenstrid. 
 
1. Frölunda

Regerande mästarna HV 71 bär inte favoritskapet inför säsongen, i stället är det Frölunda som sticker ut och verkligen känns genuint. Forwardssidans spets och bredd i en samlad bedömning är bäst i serien. Johan Gustafsson är en kompetent målvakt. Bland backarna vet fler nu vad som förväntas av dem efter en säsongs inskolning. Det är tufft att förlora Henrik Tömmernes men jag tror på Adam Almqvist i ny miljö och sen kommer vi alla hålla ögonen på Rasmus Dahlins framfart. Bra struktur och ledarskap i klubben i stort är ännu ett plus, som är värt att lyfta fram.
 
2. Brynäs
 
Ett av få lag som inte har haft alltför stor omsättning på spelare under sommaren. Självklart är Jonathan Pudas, tvillingarna Westerholm och inte minst Oskar Lindblom tunga förluster i sig men många bra ingredienser är kvar samtidigt som Aaron Palushaj är ett väldigt spännande nyförvärv. Lägg till att Brynäs har flera talanger på gång i Linus Ölund, Jesper Boqvist (just nu skadad) och Samuel Asklöf. Där kan Roger Melin, nygamle tränaren, få en väldigt viktig roll. Såväl målvakts- som backsidan har bra djup. Bör kunna bli en stark lagmaskin i grundserien.
 
3. Växjö
 
Förra årets seriesegrare åkte ut redan i kvartsfinal i SM-slutspelet och det har blivit en klar förändring bland spelartyper under Silly Season. Lite mindre glamour och finess, lite mer attityd och rakt på. Den största förändringen är ändå att Växjö har fått in SHL:s bäste målvakt i Viktor Fasth. Han väger upp för den något försvagade backsidan, där dock topp-fyra håller mycket bra klass. Offensivt är poängmakaren Janne Pesonen tillbaka i SHL. Det stora namnet att följa är emellertid Elias Pettersson. Lovorden är många och frågan är hur många steg han kommer att ta under säsongen. Allt talar för succé. 
 
4. HV 71
 
Som alltid är det enormt tufft att vinna guld nuförtiden. Spelare på spelare försvinner och HV 71 har fått arbeta hårt med att upprätthålla en god bredd, som ett topplag ska ha. Backsidan känns något försvagad men kan kompenseras av att exempelvis Lawrence Pilut tar ytterligare kliv. Sedan bör det kunna gå att få ut lite mer utav Dylan Reese. Offensivt ser det ändå bra ut och utöver välkända HV-profiler som Mattias Tedenby, Martin Thörnberg och David Ullström så bör man hålla ögonen på framförallt Kevin Stenlund, Victor Ejdsell och Pierre Engvall. Ska Jönköpingslaget vara med och tampas om ett nytt SM-guld måste emellertid värvningarna av Sebastian Wännström, Bill Sweatt och Robin Figren nå maximal effekt. 
 
5. Malmö 
 
Patrik Sylvegård har som sportchef lyckats ta steg för steg sportsligt med Malmö Redhawks sedan han tog över efter Stefan Nyman 2012. Ska han lyckas ännu en gång? Mycket talar för det, men naturligtvis blir det nu allt svårare att ta det steget. Övre halvan av SHL är riktigt bra och det skiljer inte mycket i kvalitet lagen emellan. I Malmös fall har man målvaktsspelet som krävs, man har en forwardssida med djup och kvalitet men en något ojämn backsida för att vara ett absolut topplag. Det kan räcka långt men det är ett visst frågtecken. Försäsongen ska inte övervärderas men Tuukka Mäntylä har en hel del att bevisa vid säsongsstart. Sedan måste Nils Andersson, Erik Andersson och Niklas Arell vara hela. Tre AHL-värvningar att hålla ögonen på framåt i Andy Miele, Max Görtz och Daniel Zaar.
 
6. Skellefteå
 
En stark målvaktsetta i Joni Ortio och topp två-kedjorna med bland andra Joakim Lindström, Oscar Möller och Matt Anderson kommer göra Skellefteå giftiga varje kväll. Jag tycker mig dock inte se riktigt samma slagkraftighet i SAIK som lag. Ledarstaben har fått sig en törn, backsidan är inte riktigt lika respektingivande och skicklig som förut samtidigt som kedja tre och fyra känns något svagare. Ändå skulle Skellefteå mycket väl kunna bli en het kandidat till SM-guldet kommande vår om allt faller på plats under säsongens gång. Skellefteås dominans i grundserien ser jag dock inte som lika självklar längre, vilket tipset om en sjätteplats också indikerar. 
 
7. Linköping
 
Att sätta Linköping utanför en direktplats till kvartsfinal känns direkt märkligt men om exempelvis Malmö Redhawks ska klättra upp till en femteplats måste någon väletablerad klubb också tappa placeringar. Jonas Gustavsson i mål talar för att LHC kommer vara ett topplag även 2017/2018. Försvarssidan är bra, varken mer eller mindre. Chad Billins blir toppbacken att följa. Offensivt försvinner säkra kort som Broc Little och Garrett Roe men i stället lyfts rutinerade Tony Mårtensson och Derek Roy in. Dessutom den oerhört spännande återvändaren Nick Sörensen. Det ska återigen poängteras hur jämnt det är mellan topplagen och LHC kan mycket väl hamna fyra-femma i tabellen i stället. 
 
8. Djurgården
 
På åttonde plats kommer den första riktiga skillnaden avseende kvalitet i serien. Djurgården bör inte kunna sikta högre än en ny åttondelsfinalsplats sett till vad truppen erbjuder. Joacim Eriksson i mål kommer fungera väl. Backsidan har ett par spelare som kan visa vägen i Marcus Högström och Tom Nilsson. Därefter kommer en rad frågetecken som förvisso kan bli utropstecken med rätt utveckling, men det är ett par stycken för många som ska ta steget. Offensivt är det inte alltför flashigt men en frisk Andreas Engqvist blir en stor tillgång i SHL. Annars är det hårt arbete samt att följa spelupplägget till punkt och pricka som gäller för att Djurgården ska ta sig till slutspel.
 
9. Färjestad
 
Det är verkligen nya vindar i Färjestad. Det tror jag också kommer märkas. Fansen måste lära sig att ha tålamod den här vintern för det kommer inte bli omedelbar succé. Målvaktssidan är solid, backsidan är numera bara helt okej och forwardssidan relativt stark. Ilari Melart blir en viktig kugge på backsidan och därutöver måste Mikael Wikstrand börja hitta sin nivå igen. Framåt gillar jag Alexander Johansson skarpt. Skicklige Dick Axelsson är tillbaka. Ungtuppar som Joakim Nygård och Rasmus Asplund blir häftiga att följa. Det finns definitivt intressanta pusselbitar i FBK men helhetsmässigt bör det inte räcka till. Inte 2017/2018, men på sikt lär Karlstadsgänget ta flera positioner igen.
 
10. Luleå
 
Seriens tröttaste lag på pappret. Luleå har till stor del satsat vidare på den stomme som inte levererade förra säsongen. Thomas "Bulan" Berglund som ny tränare inger naturligtvis framtidshopp, men kan han verkligen förvandla det här LHF på kort tid? Klart tveksam till det. Målvakterna ser precis som i många andra SHL-lag mycket bra ut. Backsidan är relativt tunn, även om Brendan Mikkelson samt nyförvärven Daniel Sondell och Ryan Johnston bör räcka till för att ta Luleå till åttondelsfinal. Om Christian Jaros tar ett år till i SHL ser det däremot betydligt säkrare ut. Offensivt kommer vi få se ett något bättre centerspel än förra säsongen i form av framförallt Niklas Olausson. En hyfsad bredd bland forwards erbjuder Luleås lag men spetskompetensen skrämmer inte i sammanhanget.
 
11. Rögle
 
Håller försvaret så kan Rögle nå åttondelsfinal. Jag ställer mig dock skeptisk till att såväl målvakts- som backsidan hittar rätt nivå. Enorm press på finske keepern Ville Kolppanen, som förvisso ser lovande ut efter sina år i KHL. Han kan dock inte räkna med någon större uppbackning i Emil Kruse. Bland backarna så finns det förvisso nu mer spelskicklighet i Craig Schira och Kevin Gagné, men den defensiva styrkan i övrigt imponerar inte. Anfallssidan är bra och har fått intressant spetskompetens i Ted Brithén och Juhamatti Aaltonen. Då är ändå spelare som Bryan Lerg, Ludvig Rensfeldt och Jack Connolly kvar. RBK kommer inte bli samma slagpåse den här säsongen. Bara omfattande skadeproblem skulle kunna stoppa det igen.
 
12. Örebro
 
När Malmö, Rögle och Karlskrona tog sig upp för ett par år sedan kändes Örebro som en fräsch förening som mycket väl skulle kunna avancera upp i toppen av hockey-Sverige. Den känslan har helt försvunnit efter en turbulent tid med problem på flera olika plan. Det kommer avspegla sig på isen, där truppens kvalitet inte skrämmer alls på samma sätt längre. Eero Kilpeläinen kommer troligen som bäst ersätta Julius Hudacek. Backsidan har äntligen fått lite mer spelskicklighet i form av i synnerhet Daine Todd och Jonathan Andersson men det är tunt helhetsmässigt för att vara i SHL. Den tunga spetsen finns inte riktigt framåt heller men känslan är att truppens sammansättning ändå kommer passa Niklas Sundblads filosofi bra. Det handlar emellertid om ren överlevnad kommande säsong än chans att kunna sikta uppåt. Viktigt att forwards som Daniel Viksten och Joakim Andersson håller sig hela i år.
 
13. Karlskrona
 
Det kommer bli ett något jobbigare år för Karlskrona igen. Jag tror inte motståndarlagen kommer gå i samma fälla som förra hösten utan mer genomskåda KHK:s taktik. Lägg till att Karlskrona har förlorat viktiga pusselbitar i varje lagdel - Johan Holmqvist, målvakt, Niklas Arell, back, och Alexander Bergström, forward. Bland nya in blir det riktigt intressant att följa Konstantin Komarek och Carl Persson. Det bör dock inte räcka längre än till en strid om att klara sig undan kval under seriens gång. Johannes Jönsson var stor succémålvakt förra säsongen och nu vilar ett enormt ansvar på honom. Fullt möjligt att han står pall och räddar KHK kvar i SHL. Backsidan är helt okej med både skicklighet och styrka. Anfallsmässigt imponerar inte bredden. Marcus Paulsson, Mattias Guter och Joel Kellman måste leverera stor ishockey för framgång.
 
14. Mora
 
Förvisso känns Mora ett snäpp bättre än förra årets nykomling, Leksand. Det innebär dock inte att MIK kan ses som något annat än ett kvallag på förhand. Christian Engstrand är en hyfsad sista utpost i SHL, Daniel Grillfors och Tomas Skogs blir enormt viktiga bland backarna men på forwardssidan ser jag inte riktigt de nyckelspelare som krävs för nivån. Kanske kan Matt Bailey, Mathias Bromé och Jacob Nilsson stå sig hyfsat med hjälp av hyggliga förstärkningar som John Persson, från Färjestad, och Jacob Lagacé, från Luleå. Skulle Mora klara sig kvar i SHL utan kval har nye tränaren Mattias Karlin gjort en enorm bedrift. Någon annan slutsats går inte att dra.
Olsson rankar, SHL | | Kommentera |
Upp