@HockeyMatti

 

Att ta sig till SHL är en grym prestation i sig. Att ta sig dit på den maximalt längsta vägen blir oerhört känslosamt och påtagligt. Malmö Redhawks har gjort mycket bra den gångna säsongen men man har också ställt till det för sig själva emellanåt och 2015 har varit ett makalöst kast mellan hopp och förtvivlan. I mitten av slutspelsserien tog den mentala skörheten överhand. På något vis mötte Malmö då precis rätt lag i en sista chansen-match uppe i Karlskoga. Det gick vägen med absolut minsta möjliga marginal och i sista omgången mot Mora började den mentala inställningen vända. 

Mot Mora hade ett nästan semesteruträknat Malmö väldigt mycket att vinna. Självklart fanns nervositet men trots ett tidigt underläge fanns nu pondus och en större tro på det egna. Matchen mellan Malmö och Mora hade ingen större publik sett till antalet personer men stödet och drivet på läktaren var ruskigt bra. Det gick vägen med minsta möjliga marginal och här släppte ju allt av den mentala anspänningen. En helt ny roll väntade för Malmölaget. 

 

Direktkvalet mot Leksand var en fröjd för produkten ishockey. Det var spänning, vissa kvällar målfest och ett grymt stöd i respektive arena. Sista matchen i Leksand var dramatisk in i det sista och på något vis vann ett bestämt och självsäkert Malmö en SHL-plats. Ofattbar utgång på våren 2015 men laget fick verkligen ut sin fulla kapacitet när det skulle avgöras.

 

Nils Andersson var kung på isen under direktkvalet. Han visade vägen mest hela tiden. Det syntes på honom att han har avancerat med Djurgården och Växjö tidigare. Magnus Häggström var väldigt värdefull på forwardssidan, hårt jobb och smart i trängda lägen. Johan Ivarsson spelade på en nivå som ingen kunnat kräva. Niko Hovinen var illa ute i mitten av serien men sista två matcherna gjorde finländaren ett antal matchavgörande räddningar. Generellt höjde sig så många - Johan Björk var inte bra i grundserien men en helt annan spelare mot Leksand. Stefan Warg ökade pricksäkerheten i att täcka skott. Mattias Persson krigade och var på ett spelhumör som var hur retfullt som helst för motståndarna. Eric Himelfarb började göra mål i stället för att spela fram. 

 

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst och ja, jag gör det. Fabian Brunnström var blek under hela direktkvalet men såväl när det skulle avgöras mot Mora i slutspelsserien som i den sjunde matchen mot Leksand var han en spelare som gjorde skillnad och med ett helt annat driv. Christoffer Forsberg har gått från läktarposition till att vara en av de nyttigaste i laget bredvid spelare som Henrik Hetta och Nicklas Jadeland. Mathias Tjärnqvist och Björn Svenssons arbete "på kontoret", det vill säga framför mål, var ovärderligt. Jens Jakobs blev poängkungen till slut. Jens Olsson minimerade misstagen och Jeremias Augustin visade att han hör hemma som defensiv back i SHL. Solskenshistorian Jens Henrik Tönjum inledde i Leksands J20-lag och avslutade med att sänka Leksands A-lag på en säsong.

 

Så nu är Malmö Redhawks till slut i SHL. Malmö, Rögle och Karlskrona ritar om hockeykartan och nu är plötsligt syd med på allvar igen. Vem hade kunnat tro att det skulle bli så? Visst, Skånelagen Malmö och Rögle har haft ambitionerna hela vägen men att det faktiskt händer är en helt annan sak.

 

Därmed är en hel säsongs bloggande i hamn. Jag har egentligen bara svikit på en punkt och det är i artikelserien "Redhawks mest betydelsefulla". Eftersom jag vill att denna text blir den sista på bloggen får jag på något sätt (väldigt ofint) avslöja tvåan och ettan i all hast. Tvåa utsåg jag till Pekka Lindmark och etta till Raimo Helminen. Det kunde varit en delad förstaplats egentligen mellan flera. Finns många hjältar från 90-talet. Det grymma är att det nu börjar växa fram nya hjältar i Malmöhockeyn. Äntligen!

 

Vill avsluta med att tacka alla er som har läst under säsongens gång. Det är dags att omfokusera i livet och göra saker lite annorlunda. Nu är vi i alla fall tillbaka i högstaligan!