Hellkvist en fullträff - ändå inte tillräcklig

Malmö Redhawks och Björn Hellkvist går av allt att döma skilda vägar. Trots tre framgångsrika år ser sagan sitt slut nu. Hellkvist har fått Malmöishockeyn på fötter, en imponerande bedrift i sig, men är ändå inte tillräckligt bra nog att leda klubben vidare mot nya mål.
 
Patrik Sylvegård presenterade våren 2013 sitt dreamteam att leda Malmö Redhawks på rätt väg igen. Mats Lusth blev huvudtränare på pappret, Björn Hellkvist plockades in som assisterande tränare samtidigt som Jesper Mattsson fick en mer permanent roll i ledarstaben, Andreas Hadelöv kom in som målvaktstränare och Freddie Sjögren anställdes som ny fystränare. Redhawks hade en överlevnadssäsong (2012/2013) bakom sig med en tam niondeplats i Allsvenskan. På tre säsonger lyckades Björn Hellkvist, som i mina ögon har varit den stora drivande kraften bakom Malmö Redhawks förvandling, prestera enligt följande:
 
2013/2014 vann Malmö grundserien i Allsvenskan för första gången sedan 2005/2006.
2014/2015 tog Malmö steget upp till SHL för första gången sedan våren 2006.
2015/2016 etablerade sig Malmö i SHL och avslutade säsongen utan att behöva kvala för sin existens för första gången sedan våren 2003.
 
Facit talar för sig. Björn Hellkvist har lyckats med samtliga övergripande mål som han har tagit sig an i Redhawks. Därutöver har han fört in en egen identitet för laget med en tydlig spelidé från första till sista dagen. Arbetsetiken har lagt sig på en nivå som jag aldrig tidigare skådat i Malmöhockeyn. Spelare som faktiskt har utvecklats i klubben har ökat på ett dramatiskt sätt. Kort och gott, Hellkvist har gjort en oerhört stor insats för klubben. På elitnivå är emellertid tendenserna så att du måste vara exceptionellt skicklig för att få leda en klubb längre än tre år i stöten. 
 
För mig har det varit tydligt att Malmö har haft flera envisa vinnarskallar och också bestämda personer i ledarstaben under de senaste tre åren. Resultat har det blivit men resorna dit har varit processer som kostat på. Säsongen 2014/2015 behöll laget förvisso samma stab men förändrade dess formering två gånger med Jesper Mattsson och Andreas Hadelöv som skiftade roller. Utöver det fick Mats Lusth internt kliva ner som huvudtränare för att ge Hellkvist ännu större utrymme under vårkanten. Nu, 2015/2016, kändes det som att Jesper Mattsson fick en allt större roll ju längre säsongen led. Troligen behövdes det mer utav Mattssons positiva sinnesstämning i en tuff säsong. 
 
Trots att Hellkvist har varit en fullträff så finns där faktorer som leder till att Redhawks ser ut att byta huvudtränare på nytt:
 
1) Kravställarens tid är inte evig
En person som ständigt ställer höga krav och brinner till när detaljerna i spelet inte fungerar tillfredsställande har en svår balansgång att hantera. På tre år kan det lätt bli för mycket att ta för spelare som varit med hela vägen. En kravställare var precis vad Malmö som klubb skrek efter 2013 men 2016 med SHL-status kan det vara andra variabler som också måste förbättras och lyftas upp. 
 
2) Hanteringen av media
I dagens klimat är hanteringen av media av stor vikt. Huvudtränaren är en av klubbens två-tre största profiler i allmänhet. Hellkvist har en ofta i min värld skön stil men den är inte alltid politiskt korrekt och det är med en lite lurig sinnesstämning som Björn dyker upp i rutan. Mediabiten är inte Hellkvists starkaste sida.
 
3) Energinivån
Med tre utmanande och händelserika år så tycker jag att det har synts på Hellkvist i intervjuer och matchsituationer att elitishockeyn slitit på. Parkinsons sjukdom som Björn har drabbats av försvinner aldrig helt och ibland har det känts som att han inte alltid haft energinivån som krävts i den mycket utsatta situationen som det innebär med att vara ledare på SHL-nivå.
 
Nåja. Det är mina spekulationer och tankar i nuläget. 
Björn Hellkvist har gjort ett jäkla bra jobb för Malmö Redhawks i tre år. 
För det kan vi bara rikta en evig tacksamhet till Björn.
Malmö Redhawks | |
Upp