Överleva frustrationens tid
Malmö Redhawks har haft en dryg månad av tufft matchande. Inte alltid för att det har varit tätt med matcher men frånvaro i truppen och en klar majoritet bortamatcher har slitit på nykomlingen. Det är många som är frustrerade för stunden, jag inkluderad, men den här säsongen har från början handlat om överlevnad och fortsätter nu möjligtvis ännu mer på det spåret.
Sedan den 22 december har Malmö Redhawks spelat tio matcher. Endast en trepoängare har spelats in och totalt har det blivit åtta pinnar vilket givit ett snitt på 0,8 poäng per match. Ett inte alltför imponerande facit om vi bara ser det rakt upp och ner. Om vi dock går djupare in på den senaste månaden så ser vi att Redhawks har spelat sju av bataljerna på bortais. Förvisso är laget relativt svagt på hemmais ändå men reseaspekten måste iaktas. Dessutom har majoriteten av matcherna spelats mot topp sex-lag i serien.
Redhawks frånvarolista under denna tuffa period har i snitt per match varit 5,7 spelare. Då inkluderar jag avstängningarna på Nils Andersson samt Kim Rosdahl men tar å andra sidan inte med att spelare fallit bort under matchernas gång. Det är en saftig frånvarolista för vilket lag som helst och det är generellt offensiva nyckelspelare som tvingats till vila. Därför har det under alltför lång tid varit en känsla av acceptans inför att laget trots allt presterar på max av sin kapacitet oavsett resultatutgång.
Inför dubbelmötet mot Djurgården fick Redhawks tillbaka Eric Himelfarb och Joey Tenute samtidigt som nyförvärvet Adam Burish blev spelklar. Jag tror mångas förhoppningar och även krav ökade inför denna helg. Så även för mig. Det är dock två stora aspekter som missats i det här. Det finns en klassisk baksmälla för ett lag efter en längre tid på resande fot. När laget äntligen ska få spela på hemmais skapas det en underliggande tro på att saker ska gå lite enklare och att detaljerna i spelet inte blir lika viktiga. Därutöver syns nu de heroiska insatserna tidigare i månaden på tongivande spelare som helt enkelt blivit slitna. Ett par matcher med extra tuff belastning är sin sak men när det börjar komma upp i fem, sex bataljer på raken kommer effekten till sist.
Nu kommer Malmö tappa Adam Burish för en längre tid på grund av hans idiotiska tilltag men samtidigt kommer Kim Rosdahl tillbaka. Förhoppningsvis är Henrik Hetta inte långt borta nu från en comeback. Just påfyllnad av energi och en starkare grupp är precis vad Malmö Redhawks behöver för stunden. Det finns inga mirakelförändringar. En del tycker att Björn Hellkvist ska få gå men det finns ingen annan tränare som skulle få ut mer av dagens laguppställning i vilket fall. Redhawks har valt att satsa på kontinuitet och med det har också en hel del allsvenskt följt med laget in i SHL. Det kan ingen ändra på nu och i ärlighetens namn fanns det ingen annan väg att gå då heller.
Från första början har Malmö Redhawks varit tydliga med att år ett i SHL är en etableringsfas och då är det vad som gäller hela vägen. Ett kontrakt ska säkras och då oavsett via kval eller "ingenmansland". Slutspel har i min värld inte känts alltför realistiskt och ännu mindre nu när frånvaron varit så pass stor. Laget i dag har potential att bilda kärna till ett framtida slutspelslag och det gläder mig att se hur Stefan Warg, Nils Andersson, Jonas Gunnarsson, Johan Ivarsson, Frederik Storm och Henrik Hetta har tagit kliv framåt. Nu handlar det för alla i och runt klubben att en gång för alla sätta knappen på överlevnadsläge och besegra frustrationen som uppkommit.