@HockeyMatti

 

Malmö Redhawks har sällan varit synonymt med långsiktighet överlag och inte minst när det kommer till spelartruppen. Det sistnämnda har påverkats av diverse (fel)satsningar men även av upp- och nedflyttningar. Få gånger har vi fått följa spelares utveckling från år till år. Sedan Patrik Sylvegård tog över rodret i klubben har dock saker och ting förändrats.

 

Tio spelare, med viss modifikation, går in på som lägst sin tredje säsong i rad i Malmö. Pontus Sjögren (femte säsongen), Magnus Häggström (femte), Jens Olsson (fjärde), Johan Björk (fjärde), Nicklas Jadeland (fjärde), Mattias Persson (fjärde), Henrik Hetta (fjärde), Frederik Storm (fjärde), Björn Svensson (tredje) och Joey Tenute (tredje) utgör denna kärna. 

 

Det är rätt häftigt att få chansen att följa ett bygge med spelare som tar steg för steg i utvecklingen. Det är lite ovant men ger också Malmöishockeyn en efterlängtad identitet. Då SHL väntar tvingas den här stommen att ta ett kliv till framåt - dels för den egna karriärens skull, dels för att Malmö Redhawks ska klara av att etablera sig på en högre nivå. I den gråa vardagen står hoppet till att dessa spelare ska hålla uppe lägstanivån och stå upp för klubbens värderingar. 

 

Av de tio har Olsson, Hetta och Storm högst krav på sig. De har också kvaliteter nog för att bli långvariga SHL-spelare. I nästa grupp ser jag Häggström, Jadeland och Persson. Ja, alltså hela den förväntade fjärdekedjan som med dagens träningsnivå och solklara roller borde just kunna bli rollspelare längre ner i hierarkin. I sista gruppen - innehållande Sjögren, Björk, Svensson och Tenute - hittar vi de osäkra korten som både kan få fart på sina karriärer men också riskerar att bli utkonkurrerade. 

 

Kärnans utveckling spelare för spelare:

 

Pontus Sjögren kom till klubben i Hugo Stenbeck-satsningen och är den som varit här längst om vi räknar antalet säsonger i rad. Var väldigt duktig i ett par år och fick ett långtidskontrakt. Har fungerat hyfsat men inte varit den matchvinnarmålvakt som krävts. Som uttalad tvåa i SHL kan dock allt hända.

 

Magnus Häggström blev en sista minuten-förstärkning våren 2012 när Hugo Stenbeck-satsningen var på väg rätt ner i källaren. Då en ytter med fysik och lite trubbig spelstil. Gjordes om från duglig poängplockare till defensiv retsticka under Mats Lusth och Björn Hellkvist. Center dessutom. Kommer klara av SHL bra i sin roll.

 

Jens Olsson bröt sitt kontrakt i Tyskland och skrev på för Malmö när konkurshotet började lägga sig. Var bra år ett, överlägsen år två och högklassig år tre om än med lite mindre säkerhet i spelet. En nyckelspelare som förväntas fortsätta vara det i SHL också. 

 

Johan Björk kom också tillbaka när det värsta konkurshotet var över. Var helt okej år ett, riktigt genuin andra året. Fick dock lämna till förmån för Stefan Warg och Jeremias Augustin inför förra säsongen men kom ändå tillbaka sen för att få upp nivån på Jens Olssons spel. Inte alls på samma nivå under våren som 2013/2014 men stark avslutning mot Leksand.

 

Nicklas Jadeland och Mattias Persson hann presenteras innan Hugo Stenbeck-kaoset bröt ut på allvar. Jadeland hade det riktigt tufft i början, men började hitta rätt när Björn Hellkvist kom in i bilden. Senaste säsongen var hans hittills bästa i Malmö. Persson var som bäst offensivt första året men han var ju också rätt så ensam spelfördelare. Andra året tog Joey Tenute över och Mattias fick börja arbeta med andra delar av spelet. Det har varit en tuff resa men 2014/2015 var nummer 90 fantastisk. Oerhört mer komplett.

 

Radarparet Henrik Hetta och Frederik Storm har gått från totalt okända till respekterade nyckelspelare över tre säsonger. Hetta kom på tryout från division I, Storm från danska bottenlaget Herlev. Svårt att utse en vinnare i vem som har utvecklats mest. Hetta har gått från hårt arbetande till god poänggörare och sen tillbaka till lite mer grovjobbare men samtidigt blivit en ledare och lagkapten som visat vägen varje kväll. Storm var finurlig och skicklig från dag ett men orkade inte varje kväll eller ens hela matcher. Defensiven och hemjobbet var på en låg nivå. Poängmässigt blev 24 till 30 som i sin tur blev till 43 2014/2015. Inte bara det - dansken arbetar ödmjukt och hårt ständigt och orkar så mycket mer i allmänhet.

 

Björn Svensson kom i sista sekund innan seriestarten 2013. Först lite av en spetsspelare i en skarp förstakedja men därefter lite illa ute. Tålamod har dock gett resultat och 2014/2015 hittade Björn mer rätt i spelstil även om produktionen sjönk. Å andra sidan har Redhawks ett väldigt giftigt vapen i powerplay här då forwarden köpt en Tomas Holmström-roll.

 

Joey Tenute kändes som en hyfsad förstärkning inför säsongen 13/14 men lite svårbedömd. Succén var dock total och Tenute var en bra personlighet som ledde lagets offensiv på ett magnifikt sätt. Vinnare av totala poängligan år ett och år två fortsatte produktionen trots en obefintlig försäsong. En hjärnskakning i början av 2015 satte dock kanadicken ur spel och nu kommer det stora testet huruvida han är redo för spel igen.