@HockeyMatti

Efter förlust mot Vita Hästen har SHL-drömmen fått sig en stor törn i Malmö. Svart-vitt-tänkandet säger ”sparka tränarna” men försök att se helheten och inse att allt inte är så enkelt. Tvärtom vore det en fara för klubbens framtid att agera utifrån ett sådant tänk.

Hemma igen efter en smidig tågresa tur och retur till Norrköping. Det var rätt så smärtsamt att se Malmö Redhawks den här lördagen. Sakta men säkert har laget tappat sin identitet och under 2015 har laget varit ett nedre mittenlag i Allsvenskan sett till prestationer. Redhawks har alltså nu fler nollpoängare än trepoängare under 2015.

Hur kan det då ha gått så här pass snett? Det är inte helt lätt att sätta fingret på det för det är många olika parametrar att ta med i beräkningarna. Avsaknaden av Joey Tenute är för mig det mest avgörande. Malmö hade stora problem 2013/2014 utan Tenute och under 2015 har laget fått klara sig utan Joey i majoriteten av sina matcher. Hans passningar och offensiva kraft har inte gått att ersätta.

Eric Himelfarb har poängmässigt klarat av att ta över Tenutes roll men på slutet har även han haft skadeproblem och inte kunnat bidra. När även Jens Olsson försvann i derbyt så har vi plötsligt tre extremt viktiga offensiva krafter borta. Jeremias Augustins avstängning var också olycklig sett till tajming, men helt korrekt sett till tackling. Augustin har varit väldigt bra hela 2015 och varit viktigare för defensiven än Stefan Warg och David Liffiton. Plötsligt har vi alltså fyra nyckelspelare borta. Lägg till att ytterligare en nyckelspelare deltog mot Vita Hästen trots skadeproblem.

Givetvis påverkar detta. Pressen på de främsta spelarna som är kvar i laget har ökat och laget har blivit något mer lättläst. Tittar vi i laguppställningen så var det lag Malmö ställde upp med under lördagen inget topplag. Det var ett mittenlag. Jens Henrik Tönjum och Kim Rosdahl i all ära, men här har Malmö plötsligt en kedja som kämpar för att hålla 0-0. Så såg det inte ut under 2014. Centerbristen med Tenute och Himelfarb borta samt en helt petad Yanick Lehoux har kostat laget multum.

Vad har då tränarna för roll i det här? Klart att de har ett ansvar. Deras förmåga att anpassa sig till verkligheten, det vill säga skadeläge och form, kan till viss del ifrågasättas. Spelidén har byggts utifrån en viss kvalitet på laget och när den nu inte finns har det varit svårt att gå över i en ”plan B” som fungerar. Vore det nu rätt att sparka tränarna med tre matcher kvar av slutspelsserien? Nej, det vore svart-vitt-tänkande som är skadligt för klubben.

Förvisso lär inte Mats Lusth vara huvudtränare 2015/2016 oavsett resultat 2014/2015. Där finns det dock andra aspekter som gör att han inte lär få fortsätta. Att sparka ut Björn Hellkvist vore fullständig idioti. Han är mannen som förvandlat Malmö Redhawks från ett mediokert mittenlag till ett topplag över en sommar och därefter etablerat klubben i toppen (Malmö var en poäng efter tvåan och en seger ifrån ettan i grundserien 2014/2015). Hellkvist har presterat Malmös bästa resultat i Malmö Arena och fått klubben att tro på det man gör.

Den som bär ett tungt ansvar är Patrik Sylvegård. Han kan inte göra mycket åt skador och avstängningar men hanterandet av vissa frågor samt träffsäkerheten i värvningar behöver ifrågasättas. Det är dock samma här. Inte en chans att styrelsen ska sparka ut Sylvegård. Tron på kontinuitet måste trumfa alla desperata viljor. Det är inte så att Sylvegård, Lusth och Hellkvist plötsligt inte duger. Klart att justeringar kan bli nödvändiga men de här ledarna är det bästa Malmö Redhawks har haft sedan Lars ”Osten” Bergström och Thomas Bäckström 2005-2006 samt Stephan ”Lillis” Lundh och Niklas Wikegård 1998-2001.

Lägg svart-vitt-tänkandet åt sidan.
Likaså katastroftänkandet.
Klubben behöver stödet hela vägen ut.