@HockeyMatti

 

Målvaktsspelet från 2016/2017-säsongen är svårt att konkurrera ut. Oscar Alsenfelt hade karriärens grundserie med all sannolikhet. Starten har varit sämre än förväntat, men den är trots allt bra. Plockar vi bort den smått osannolika Rögle-matchen i Ängelholm så har Alsenfelt 92,5 i räddningsprocent vilket är i nivå med Skellefteås Joni Ortio och Karlskronas Johannes Jönsson. Så en bit upp kvar till den absoluta toppen, där Djurgårdens Adam Reideborn och Växjös Viktor Fasth befinner sig. Cristopher Nihlstorp har varit både skadad och sjuk och till slut ställde han in säsongen med en operation. Synd då Nihlstorp såg riktigt laddad och tät ut när han till slut fick stå i några perioder. Jonas Gunnarsson är tillbaka i Redhawks och målvaktssidan känns alltjämt väldigt stark. Oscar kommer få en hård konkurrenssituation framöver.

 

Bland backarna har hierarkin satt sig på ett något oväntat sätt. Förvisso matchar Martin Filander backsidan utan en alltför aggressiv fördelning, men Jens Olsson är lagets etta så här långt. För ett år sedan ganska illa ute men nu spelar han med ett starkt självförtroende samtidigt som han tar större ansvar i defensiven, något vi inte skådat tidigare på SHL-nivå. Bör vara aktuell för att få förlängt kontrakt om trenden fortsätter efter uppehållet. Strax efter Olsson har Tuukka Mäntylä presterat starkt. CHL-spelet i augusti och september månad gav bara frågetecken men i SHL är Mäntylä kort och gott bra. En som tagit oväntat stort ansvar när skador och formsvackor stört ordningen är Stefan Warg. En skadefri Warg ser ut att ha etablerat sig i SHL, oavsett om det är i Malmö eller ej de kommande säsongerna. Niklas Arell hade en stor roll att fylla som en yngre, mer modern version av Noah Welch. Det har inte fungerat fullt ut än, framförallt har Arell haft några bottennapp som känns oväntade. Tänker på Rögle borta, Luleå hemma och Skellefteå senast borta. Vill se en högre lägstanivå för att detta ska bli bra över tid. Det har jag också en stor tro på. Anton Mylläri har överraskat och fungerat på SHL-nivå. Dock ska han hålla distansen ut. Ett par detaljer i Mylläris verktygslåda måste finslipas men denna chansning har än så länge gått hem. Carl-Johan Lerby har haft en tuff höst med bilolyckan som inträffade, utöver att han har fått stå i centrum för ett par grova misstag. Samtidigt har vi sett en mer produktiv Lerby och en back som knackar på för tid i powerplay. Ge fortsatt chans till erfarenhet, utbilda samt ha en portion tålamod så lär Malmö få Lerby dit man vill. Slutligen har vi bröderna Andersson. Nils Andersson har haft en märklig höst. Det fungerar inte, det känns allt annat än harmoniskt. Att ha Nils på en istid på 15:42, lägre förtroende än ytterforwards som Max Görtz och Daniel Zaar, visar någonstans på problematiken. Det här har varit en trend hela 2017 och skulle vi ha flyttat situationen till NHL hade troligen en trejd diskuterats nu. När det gäller Erik Andersson så tog det lång tid innan säsongen startade upp men efter en handfull svaga SHL-insatser kom den rutinerade backen igång. Ett par matcher som center var fin lojalitet mot laget men det är som pålitlig, defensiv back Malmö behöver honom igen. 

 

Dansk dynamit visade vägen i SM-slutspelet i våras och säsongsstarten har fortsatt på samma spår. Frederik Storm var löjligt bra i inledningen och producerade i hög takt. Det har stannat av men efter en veckas sjukfrånvaro såg det något bättre ut igen innan uppehållet. Nichlas Hardt har tagit rygg på sin landsman och har redan nu gjort fler skarpa insatser i grundserien 2017/2018 än 2016/2017. Hans uppoffrande stil under den stora skadefrånvaron har varit magisk att se. För Fredrik Händemark var det en något trög uppstart, inte minst i poängbörsen, men undan för undan har Händemark klivit fram som en av lagets viktigaste spelare. Händemark tar ett stort ansvar och klarar av att spela mycket. En motor i lagbygget, helt enkelt. Med skadeläget har Johan Olofsson fått ett kraftigt ökat förtroende. Hans istid över hösten ligger på nästan samma nivå som i Leksand förra säsongen. Detta är än så länge en succévärvning av sportchef Patrik Sylvegård. Sakta men säkert har Max Görtz hittat rätt på skånsk mark igen och det har äntligen lossnat lite på slutet i målskyttet. Görtz skulle ta över Andreas Thuressons roll från förra året och jag måste säga att det finns potential till det. Vill egentligen bara se att Max kör distansen ut och inte blir stillastående och avvaktande som kan ske ibland, framförallt i slutet av ett byte. Christoffer Forsberg har verkligen varit den genuina lagspelaren i höst. Någon produktion blir det inte direkt, men Forsberg har en roll i laget som gör just laget framgångsrikt. Efter försäsongen var känslan att Kim Rosdahl skulle få det tufft att överhuvudtaget ta en plats i laguppställningen, men skadesituationen gav honom en andra chans och det är imponerande hur lojal och med vilket hjärta som Rosdahl ställer upp för Malmö Redhawks. Det har dessutom sett allt bättre ut spelmässigt. Amerikanerna Andy Miele och Rhett Rakhshani skulle bli lite av Redhawks offensiva nyckelspelare men så har det inte blivit fullt ut. Miele inledde starkt och har ett stort spel i sig, men innan skadefrånvaron började hans briljans tunnas ut en aning. Nu gäller det att studsa tillbaka och förhoppningsvis får han Rakhshani vid sin sida snarast. Rakhshani har som bekant bara ett par perioder i årets SHL hittills. Daniel Zaar har inte varit en omedelbar succé men jag skulle inte gå så långt som exempelvis SHL-podden på NordicBet gjorde och säga att han har varit en flopp. Naturligtvis hade man kunnat väntat sig ett par mål till, men lite tålamod måste finnas med spelare som återvänder från AHL-miljön. Lars Bryggman såg dominant ut i CHL men i SHL började säsongen trögt. Det är lite samma historia här, med skadeproblemen ökade förtroendet och Bryggman höjde sin nivå i en alltmer konstruktiv miljö. Avslutningsvis så de som jag förväntar mig lite mer av framöver. Robin Alvarez har haft en trög start, precis i enlighet med traditionens makt. När det äntligen började lossna spelmässigt åkte han på en hjärnskakning. Erik Forssell hade några riktigt bra matcher i början med två heta danskar, men sedan har han blivit alltmer anonym. Lukas Haudum har inte alls hittat rätt den här hösten, förutom i CHL, och det känns inte som att Malmö riktigt kan erbjuda Haudum den roll han bör ha samtidigt som Lukas inte är tillräckligt bra för att ha den större rollen i nuläget. Därför är utlåningen till Pantern fullt logisk. Bland juniorerna som fått chansen har Filip Lennström övertygat. Det kan definitivt bli aktuellt med fler matcher här. Oscar Eklind känns något mer begränsad, om än väldigt laglojal.

 

Så sammanfattningsvis en rätt okej start på säsongen. Där finns mer att ta ut av Nils Andersson, Miele, Zaar och Alvarez framförallt samtidigt som Rakhshani inte har spelat i princip alls. Spännande att se hur Malmö tar sig vidare, efter CHL-uttåg och med en troligen mer skadefri trupp igen. Tittar vi på lite underliggande statistik så har Malmö tagit steg framåt från tidigare år och det bör vara en självklarhet att sikta högt. Nyckeln blir, utöver att ställa hoppet till att drabbas av lite färre skador förstås, att hålla uppe arbetsmoralen bland de tekniskt skickliga spelarna och sätta stolthet i att vinna kamperna framför de båda målen. För där har Redhawks fortfarande en utmaning med ett mer ordinarie lag.